Så var det klart! Vinnarna av Matbloggspriset 2017 är utsedda och har mottagit sina priser på scen under Stockholm Food & Wine-mässan. Matbloggspriset instiftades 2005 av skaparna av sajten matblogg.se, och har sedan dess delat ut priser i sex kategorier en gång om året. I år har även kategorin ”bästa rörliga” tillkommit.

Diana Dontsova kammade mycket välförtjänt hem Stora matbloggspriset för bloggen By Diadonna. Juryns motivering löd: ”Med underbara bilder som får det att vattnas i munnen, en blandning av kåserier och välskrivna recept lockar hon oss till köket. Inläggen och rätterna som alltid varieras tar oss på en spännande matresa världen över. Vår pristagare har hållit en hög nivå genom åren. Variation, snyggt foto tillsammans med inspirerande texter gör att Stora Matbloggspriset 2017 går till Diana Dontsova.”

Det kanske mest ärofyllda priset är nog ändå det kallat ”folkets val” (där även den här bloggen var nominerad, tack alla som röstade!). Vem som kammar hem det avgörs inte av någon jury, utan genom röstning av läsarna. Årets vinnare blev Petra Cavini med bloggen veganska bakbloggen Happy Food by Petra. Gratulerar!

Matbloggsprisets hedersutmärkelse 2017 gick till Maria Strömberg Bååth som driver bloggen All things green. Motiveringen löd: ”Matbloggsprisets hedersutmärkelse går i år till en person som med stor passion kombinerat med ett vasst affärssinne stått i framkant av influencerbranschen i över ett halvt decennium. Hon har med omtanke och dedikation inte bara arbetat upp sitt eget varumärke utan även engagerat stöttat sina branschkollegor och delat med sig av sin kunskap inom foto, styling och bloggbusiness. Denna person har också bevisat att man får ändra sig och byta bana. Hon började som en bakblogg men har nu arkiverat Mary och fortsätter bryta ny mark och inspirera med sin kraft, sin skaparglädje och sin kärlek för allt grönt.”

Priset i kategorin bästa dryckesblogg tilldelades Lars Torstensson för bloggen Vinifierat. Priset för bästa bak och dessertblogg gick till Simona Muntean för bloggen Cookies and Sweets. Pris för bästa foto fick Linda Lomelino för fotoarbetet på bloggen Call me Cupcake, och nya priset för bästa gick till Gillis Thalbäck för youtubekanalen Gillis lagar mat.

Grattis alla vinnare!
/Slaktarn

Inlägget Vinnarna av matbloggspriset 2017 dök först upp på Slaktarn.

Var man än vänder blicken den här årstiden så ser man dem. Pumpor. Pumpa hit och pumpa dit, kan man känna, vad ska jag med pumpor till? Jag säger då att är du inte vän av att dekorera med dem kan du försöka dig på att laga mat av dem. Tillexempel rostad butternutpumpa med blåmögelost.

Det söta i butternutpumpan passar otroligt bra med blåmögelostens salta djup. Ät som en av rätterna i en måltid, eller blanda med ditt favoritsalladsblad och en näve lämpliga nötter som en lunchsallad.

Rostad butternutpumpa med blåmögelost

1. Halvera en butternutpumpa och skopa ut alla frön den gömmer i sitt inre. Dela sedan i ugnsrostningsvänliga bitar, och se till att behålla det hårda yttre skalet kvar: när butternutpumpan rostas blir det mjukt, men ändå en välkommen texturvariation från fruktköttet. Dessutom händer något oförklarligt med skalet som närmast kan beskrivas som karamellisering, det blir sött och nästan klibbigt, vilket kan vara otrevligt när det gäller människor men underbart när vi talar om mat.

2. Lägg alla bitarna i en ugnsform eller på en bakpappersklädd plåt. Ringla över olja, krydda med flingsalt, svartpeppar och torkad timjan. Kör i ugnen på 180 grader i runt 40 minuter.

3. Det är upp till dig vilken blåmögelost du vill använda, vissa är skarpare i smaken än andra. Jag tog en gammal hederlig saint agur på 125 gram och smulade till bitar, men inte för små – pumpan ska ha svalnat lite när du lägger på osten, men fortfarande vara varm, och det bidrar till att blåmögelosten mjuknar. Är bitarna mini får du istället ostdressing.

4. Sist men inte minst, några valfritt moment: blad från några kvistar färsk timjan, rostade hasselnötter, eventuella salladsblad (förslagsvis rosésallat eller endive, de funkar bra med sin lite beska smak). Sedan är det bara att äta och vara glad.

Vad har vi mer på pumpor då? Jag tycker fortfarande att Clarissa Dickson Wright, som är ena halvan ur mitt favoritmatlagningsprogram Two fat ladies, sade det bäst på sin tid.

Med vänlig hälsning från Er guide i pumpaträsket,
/Slaktarn

Inlägget Rostad pumpa med blåmögelost dök först upp på Slaktarn.

Hej på er,  förhållandevis snart är det jul. Det blir bara kallare ute, och tiden fram till dopparedagen kommer jag att ägna åt att jobba på mitt skyddande fettlager. Detta betyder att det kan bli en hel del julrelaterade recept här framöver. Jag har nämligen bestämt mig för att inte hata julen i år, och steg ett är naturligtvis att omfamna all julens goda mat!

Först och ganska tidigt ut har ett antal burkar fyllda med saker som är goda att äta till julens alla rester varit. Syrlig äpplechutney kryddad med kinesisk five spice, en sylt på massor av chili som är lika självlysande röd som den är het, och en stor burk med persikohalvor som fått en stjärnanis/chili/kanel-behandling för att ätas till alla julens överblivna bitar av skinka, kalkon och allehanda animaliskt. Nästa steg blir att komplettera med pickles av olika slag, och så småningom även en kraftinsats i form att tillagning av en kycklinglevermousse med cognac som blivit standard i min familjs julfirande. Allt detta matpysslande tjänar naturligtvis inte bara mig, utan även alla runtomkring mig – de fungerar nämligen utmärkt som presenter.

Julpyssel: burkar med äpplechutney, het chilisylt och kryddiga persikor

Precis som jag hellre upplåter rum i magen åt en god förrätt än till en efterrätt (om man nu måste välja) föredrar jag matiga julpyssel i burkar snarare än söta sådana i påsar. På grund av det har jag en uppsjö av idéer på hur min samling av mattillbehör i burkar kan utvidgas, men inte inte lika många på hur den söta delen av julens matpysslande kan se ut. Varje år ställer jag mig och gör den här citronkolan med vit choklad som har kommit att bli en favorit, och gammal hederlig kola i stil med den här brukar också vara en stark kandidat. Men i övrigt är jag clueless när det gäller julgodis! Och det är där jag hoppas att ni som läser kan komma till undsättning.

Så hjälp mig här, nu när jag helhjärtat siktar på att ta mig an julen utan den oro och bitterhet den tenderar att ha i släptåg, och tipsa om era bästa recept på julgodis. Ischoklad tycker jag inte om, så har ni inte en fenomenal variant på det så undanber jag mig sådant, men i övrigt finns det inga gränser för min öppenhet i denna fråga. Skulle det vara så att du har ett recept på något av det mat-julpyssel av det salta slaget också så går det naturligtvis också an.

Sharing is caring!
/Slaktarn

Inlägget Tipsa mig om ert bästa julgodis! dök först upp på Slaktarn.

Förutom varuhus fyllda av stressade människor iklädda dunjackor finns det nog inget som säger jul så mycket som nejlika, kanel, stjärnanis, ingefära och doften av apelsin. December är månaden då skafferiets allra mest försummade invånare äntligen får sin tid i rampljuset: hela året har de stått och tvekat i mörkret, burkar fyllda av ting som besitter den magiska kraften att väcka julkänslor till och med i de mest förbittrade av individer. Min egen samling julkryddor fick årets första motionsrunda i och med förra veckans infall att laga till saker som kan göra double duty som ätbara gåvor såväl som tillbehör till julens alla fester och dess rester.

Först ut var en äpplechutney att äta på mackor med stark cheddar eller istället för senap till julskinkan. Att laga till den är precis lagom lätt för att inte addera någon stress till den redan överhettade julhjärnan, men den har ändå alla element man vill ha av ett julpyssel – stillsamt rörande med en träslev i en gryta, ordentligt med rum för improvisation, och förmågan att sprida en juldoft i köket som skulle få vilket doftljus som helst be julstjärnan i fönstret att maka rum så att det lägga en snara runt sin knubbiga hals och hänga sig i kroken.

Äpplechutney med five spice

Den här chutneyn är kryddad med five spice, som är en kryddblandning från det kinesiska köket som (oftast) innehåller kanel, stjärnanis, nejlika, sichuanpeppar och fänkål. Jag lade till krossade rostade korianderfrön i mixen också, de har en lite jordigt murrig kvalité som passar bra med de tunga smakerna i five spice-blaningen, men samtidigt en pigg citrusaktig not som slår sig väl i slang med sichuanpepparn.

Skaffa:
Cirka 8 äpplen
1 stor gul lök
1 matsked five spice och en matsked krossade korianderfrön
1 stjärnanis
En nypa salt
2 dl äpplecidervinäger
2 dl vatten
2 dl strösocker

1. Skala och kärna ur åtta äpplen. Jag använde syrliga svenska vinteräpplen, men ett friskt granny smith fungerar också bra. Ta vad du vill helt enkelt, men håll dig undan de allra sötaste sorterna. Dela äpplena i grova bitar, och hacka sedan en stor gul lök.

2. Ta fram en stor kastrull och sätt på medel/hög värme. I torr panna, rosta en matsked five spice-krydda och samma mängd krossade korianderfrön (mald koriander går också bra, men ta lite mindre i så fall). När de börjar dofta är de redo att få sällskap av äpplena och löken.

3. Lägg till äpplecidervinäger, vatten och socker. Sedan en stjärnanis, en rejäl nypa salt och eventuellt svartpeppar om du är på det humöret, och rör om allt ordentligt. Låt koka på låg/medelvärme i femton minuter, sedan kan du smaka av och de om du är nöjd med sötman, syran och salthalten. Addera mer av det du tycker saknas, höj värmen något, och låt bubbla på i ytterligare femton minuter. Känns det torrt kan du ha i en skvätt vatten.

4. När din chutney är klar och har svalnat något kan du lägga den i burkar med tätslutande lock, och för att den ska hålla så länge som möjligt bör det vara steriliserade burkar – bli nu inte skrämd av detta, det betyder i stort sett bara burkar som du precis kört i diskmaskinen och som du inte under några vilkor stoppat ner fingrarna i. Har du ingen diskmaskin kan du göra såhär.

Hitta på någon fiffig etikett, sedan är de redo att bli presenter till alla du känner som du tycker behöver spice up their life lite. Eller så sparar du allt själv och känner lugnet sprida sig av vetskapen att du aldrig är mer än trettio sekunder från en macka med cheddarost och äpplechutney.

Best of luck,
/Slaktarn

Inlägget Jul i en burk #1: Äpplechutney med five spice dök först upp på Slaktarn.

Hej på er. Sprit skrivs det inte mycket om här, men idag tar jag bladet från munnen för att få ur mig några haranger jag har på lut om svenska ginproducenten Hernö Gin.

Jon Hillgren och hans gindestilleri Hernö Gin kammade igår för andra året i rad hem priset som ”årets ginproducent i världen” vid högprestigetävlingen International Wine & Spirit Competition, och utöver det vann de också pris för världens bästa London dry gin. Hernö gin är en riktigt jävla bra gin, helt enkelt. Gör dig själv en tjänst och se till att din nästa G&T blir en på Hernö Gin. Hillgren själv dricker den tydligen helst ren, eller med is och ett litet stänk tonic.

Men nu till anledningen att jag ens skriver om detta. Något jag upptäckt är nämligen att gin kan vara grymt i maten också – ett stänk på gravlaxen om man ska till att trycka i sig en sådan, och det passar speciellt bra om det är en sån där snygg rödbetsgravad variant, eller ännu hellre till råbiff så som den serverades när jag var på restaurang Portal i Stockholm för en knapp månad sedan. Hör på här: där får man en liten skål med ingredienserna separerade – senap, krondill och what not, och så inlagd gurka och ostron vid sidan – och när man rör ihop alltsammans häller man i en tillhörande miniflaska Hernö gin. Det sa bara poff, magi hade skapats. Ett litet knep jag kommer att knycka rakt av, det var helt enastående gott och en smart och snygg uppdatering av den gamla hederliga råbiffen. Gör det ni med!!! Så kan vi älska råbiff med gin tillsammans!!!

Nu undrar jag, har vi något mer på gin i maten? Någon? Kan tänka mig att det skulle passa fint till betor, tunt skurna som i en carpaccio tillexempel. Vem vet. Lite empirisk forskning på det, så återkommer jag med resultaten.

/Slaktarn

PS. Mer om gin, eller snarare gin och tonic, finns att läsa i den här artikeln där jag pratar G&T med Adam Näslund, barchef på spektakulära cocktailbaren Guldbaren på Nobis Hotel, och Daniel Crespi som är sommelier och restauratör.

Inlägget Hernö Gin bäst i världen (och bästis med råbiffen) dök först upp på Slaktarn.

Hej och välkommen till Jul i en burk, segmentet som gör dig till herre på tillbehörs-täppan! Vi har redan tagit oss an äpplechutney med five spice, och nu har turen kommit till en sprakande het och nästan självlysande röd liten gegga jag valt att kalla för chilisylt. Inspirationen kommer från något jag såg Nigella Lawson göra i ett av sina program, och resultatet är något man med fördel äter till alla de rester som julens fester för med sig. Ordet ”sylt” till trots är detta inget du bör äta som efterrätt: smacka istället en klick överst på en macka med överbliven kalkon och ett par skivor salt bacon, eller använd för att sätta eld i baken på en lunch hopskramlad av några gamla ugnsbakade potatisar, ett gäng kvarglömde brysselkål och ett stekt ägg.

Chilisylt

1. Gå först och handla ett fullkomligt berg av röda chilifrukter (med detta menar jag runt 300 gram). Bara detta kommer att få dig på bättre humör i det kalla vintermörktet. Gå hem och skär stjälkarna av dem, och dela i bitar så att du kan mixa dem i en matberedare (jag har ingen, så jag hackade upp allt smått för hand. Använd handskar om du ger dig på detta, med vänlig hälsning en person med en svidande röd jättehand). Ta ut så mycket av kärnorna som du vill, men jag rekommenderar att behålla samtliga i. USP:en med det här fantastiska tillbehöret är trots allt att det är hett. Plocka sedan fram en röd paprika, kärna ur och ge samma behandlig som chilifrukterna.

2. Ös ner alltsammans i en kastrull tillsammans med en kanelstång, en hel chiliklyfta, ett lagerblad och en stor nypa salt. Häll i runt 2,5 dl äpple- eller rödvinsvinäger, en deciliter vatten och fyra deciliter syltsocker. Det är viktigt att det är just syltsocker och inte vanligt socker – syltsockret innehåller fruktpektin som får det hela att tjockna när det svalnar. Utan det, ingen sylt.

3. Låt bubbla upp, och koka sedan på låg/medel värme i trettio minuter. Känns det torrt, ha i en liten slurk vatten. Smaka av och se om du är nöjt med syra/salt/socker-halterna, om ej, lägg till mer och låt bubbla några minuter till. Annars kan du ta din chilisörja av värmen och fiska upp lagerbladet, kanelstången och vitlöksklyftan, och sedan fördela den i steriliserade burkar med tätslutande lock. Ge bort, ät upp, eller använd som julgransdekoration. De är faktiskt tillräckligt stiliga för det.

God sizzeling jul,
/Slaktarn

Inlägget Jul i en burk #2: Chilisylt dök först upp på Slaktarn.

Söderhallarna har funnits på Medborgarplatsen i Stockholm sedan 1992, och har sedan dess varit en naturlig mötesplats för Södermalmsbor oavsett det gäller att möta någon på lunch, inköp till helgens middagar i saluhallen, eller jakten på alla regnbågens karamellfärger i gelform (då går man till fenomenala The English Shop, de har fantastiska grejer för bakning som länge inte gått att finna någon annanstans. Varsågod för ovärdeligt tips). I våras påbörjades ett arbete av fastighetsbolaget Atrium Ljungberg med att utveckla Söderhallarna till en slags version 2.0, och målet är att det ska bli ett inspirerande gastronomiskt centrum som är lokalt förankrat men med influenser från hela världen och med ett högkvalitativt utbud som spänner från budget och street food till finkrog.

I visionen för ”nya” Söderhallarna ingår också ett tydligt hållbarhets- och miljötänk. Ett exempel på det är en pop-up-restaurang med tjugo platser i regi av cateringfirman Sopköket, som kommer att hålla öppet från den 27:e november fram till sista december. Där kommer man servera mat som tillagats på råvaror som annars skulle ha slängts, allt till ett bra pris och med engångsmaterial som är hundra procent nedbrytbart.

Sopköket startades 2015 av Filip Lundin, med affärsidén att minska matsvinnet genom att laga mat sånt som annars skulle hamnat i sopen. Sedan starten har man samarbetat med butiksjättar som Coop och Ica såväl som Stockholmsbaserade eko-matmeckat Paradiset, och sedan hösten 2017 har Sopköket haft daglig verksamhet i Fryshuset Husbys skolkök.

”Mat står för ungefär tjugofem procent av människans klimatpåverkan och en tredjedel av all mat som produceras i världen slängs”, säger Filip Lundin i ett pressmeddelande inför öppningen av pop up-restaurangen. ”Därför känns det otroligt kul att vi nu får möjlighet att utvidga och bredda vår verksamhet för att på så vis kunna bidra till att ytterligare minskat matsvinnet”.

/Slaktarn

Inlägget Matsvinn på menyn när Sopköket öppnar pop-up i Söderhallarna dök först upp på Slaktarn.

Brysselkål nu igen. Det är, som vi tidigare avhandlat, lätt att missförstå brysselkål. Kanske har du bara exponerats för dem i fryst form tidigare, grådassiga och svavelosande mosiga stirrar de upp på dig, sist kvar på tallriken. Med samma kraft som de straffar dig om du behandlar dem illa kommer de dock att belöna dig när du tar dig an dem med lyhördhet och respekt.

En personlig favorit bland snabba middagsrätter är brysselkålspasta. Jag lagar den med olika komponenter varje gång, men receptet följer alltid samma grundritning: lägger du till ett salt element så tämjer du beskan i kålen (tillexempel sidfläsk eller sardeller), ett sött inslag höjer smaken (torkade tranbär, stekta äppleskivor), och så någonting som fångar upp brysselkålets nötiga kvalitéer (exempelvis brynt smör, rostad hasselnöt). Det är enligt samma gamla princip min senaste nästan lite juliga version av brysselkålspasta tagit form, en variant där kålen får samsas med granatäpple och valnötter, och där vitt vin och grädde binder samman allt med spaghettin.

Pasta med brysselkål, granatäpple och valnöt

1. Börja med att ansa och putsa dina brysselkål – med detta menar jag skär bort lite av basen, och ta bort de allra yttersta bladen om de ser skruttiga ut. Dela stora på mitten och behåll små som de är. Bryn kålen på medelvärme i lite olivolja eller ännu hellre smör. Dra i nymald svartpeppar och salta ordentligt med flingsalt, det finns ingen anledning att vara blyg – brysselkål älskar salt och kan ta mycket av det.

2. När kålen fått fin färg och mjuknat en aning höjer du värmen och har i en matsked sirap eller honung plus hälften av valnötterna du ska ha i, grovhackade (jag säger lite luftigt att det totalt sett blir ”en näve” i slutändan). Rör runt ordentligt så att alla brysselkål involveras i detta nya. Häll sedan i en stor skvätt vitt vin, låt bubbla upp och reduceras till hälften, och häll på lika mycket grädde.

3. Blanda såsen med pasta, förslagsvis spaghetti, och ha i kärnor av ett halvt granatäpple samt resten av valnötterna. Grovhackad slätbladig persilja är inte heller dumt till, men inget måste. Lägg upp och avsluta alltsammans med ytterligare några drag med svartpepparkvarnen och några extra granatäpplekärnor som pynt.

Och voilà, en snabb pastarätt som har julens alla önskvärda element och där vårt kära brysselkål verkligen får chans att visa sig från sin bästa sida. Det gjorde vi bra.

/Slaktarn

PS. Brysselkål är goda till sobanudlar också, med sesam och tamarind.

Inlägget Pasta med brysselkål, granatäpple och valnöt dök först upp på Slaktarn.

Visualisera en kväll där fokus ligger på mat och prat, och lägg sedan till följande tre komponenter: japansk nyårsmat, Kikkoman soja och kocken Jennie Walldén. Låter bra va? Jag var på precis en sådan kväll för en tid sedan. Lärde mig saker, babblade alldeles för mycket, fick en proffsguidad kurs i gyoza- och mandutillverkning, och viktigast av allt, åt.

Först har vi det här med sojan. Min morsa köpte alltid bara soja från Kikkoman, med den extremt kortfattade och inte så utbroderade motiveringen att ”den är bäst”. Eftersom jag åtminstone i köket alltid gör som jag blir tillsagd av min mor så har jag följt hennes exempel, och alltså är Kikkoman soja en basingrediens här hemma. Det är en av de där ingredienserna jag alltid vill ha i lager, så jag har som vana att köpa den största varianten de har och festa på den tills det endast återstår någon deciliter, sedan är det bråttom att handla en back up. Jag vill helt enkelt inte vara utan. Den sojaprovning kvällen inleddes med var alltså lite preaching to the choir, men min långa och stabila relation till varumärket till trots fanns där saker att upptäcka: de har flera olika sorter, var och en lämpad för olika saker. En ny favorit är den med lägre salthalt – mycket populär i det saltförskräckta landet USA, och en utmärkt produkt när man lagar mat och vill ha mer umamismak men inte mer sälta.

Foto: Emil Nordin

Här ser ni undertecknad stå och halsa soja som om det inte fanns nån morgondag. Emil Nordin har tagit bilden.

Lite mer sojakunniga var det dags att ge sig på matlagningen. Kocken Jennie Walldén har jag nämnt här både en och två gånger, så det var kul att få en pratstund med henne. Under hennes ledning lagades sexton rätter som (nästan alla) är specifika för det japanska nyårsfirandet. Jag och min grupp fick den ärofyllda uppgiften att laga dumplings: en färsfylld gyoza som stektes och sedan ångades, och en koreansk mandu fylld med kimchi och tofu som ångkokades. Med dumplingstillverkningen bakom oss tog vi oss sedan an en rätt kallad namasu, som är en sallad på morot och rättika med yuzu.

Jennie Walldén instruerar. Foto av Emil Nordin.

Foto Emil Nordin

Avslutningsvis var det dags att äta alltsammans. Där fanns många bra rätter, och flera med en intressant historia som ackompanjemang, tillexempel en räktempura med ponzudipp – jag fick veta att räkan har ett symboliskt värde i japanskt nyårssammanhang, då dess form symboliserar åldringens krökta rygg och önskningen om ett långt liv. Min personliga favorit bland den ändlösa raden rätter var dock en som inte traditionellt käkas vid det japanska nyårsfirandet: en bifftataki med kejsarhatt, ingefärsdressing och tryffelmajonnäs. Den var helt enastående, och absolut något jag planerar att kopiera hemma så snart tillfälle ges. Stay tuned för recept på denna fantastiska skapelse.

Kvällens meny

Bifftataki med kejsarhatt, ingefärsdressing och tryffelmajonnäs. Foto Emil Nordin.

Foto Emil Nordin

De bästa sakerna i livet kommer med lärdomar i släptåg, och detta var sannerligen en sådan afton. Jag lärde mig massa nya saker, och har dessutom ett helt gäng nya recept i repertoaren. Känner ni läsare er extra nyfikna på något av menyns alla rätter får ni gärna låta mig veta, så ska jag dela med mig omgående.

/Slaktarn

Inlägget Japansk nyårsmiddag med Jennie Walldén och Kikkoman dök först upp på Slaktarn.

Folk, fä, övriga – Hör upp. Med första advent i ryggen är det normalt att känna ett behov att laga julgodis. Att vi gått in i december månad betyder dock inte att att det plötsligt finns extra tid att laga julgodis. Ligga på sofflocket och mata sig själv med praliner, knäck och kola i prassligt papper – ja tack. Stå med sockertermometrar, göra dropptest och kämpa med att få kletig tryffelsmet till perfekta likformiga bollar, inte lika lockande. Vad jag vill ha sagt är att det finns en tid för allt, meditativt precisionsarbete med hemlagade sötsaker också, men ibland vill man ha tillfredsställelsen utan arbetsinsatsen. Svaret: fudge som lagas på kondenserad mjölk och choklad, smaksatt med rosépeppar och valnöt. Det är gott, det är vackert, det är lätt som en plätt.

Men först, lite visdom. Vi har alla olika stil när det gäller matlagning. Somliga ögnar kvickt igenom recept eller kanske bara ser en bild på en maträtt innan de kastar sig in i matlagningen, med verktyg som improvisationsförmåga och kreativitet att luta sig mot. Andra läser igenom recepten minutiöst innan de skrider till verket, beväpnade med exakta mätverktyg och pedantisk noggrannhet. Jag tillhör definitivt den första kategorin, och det har många gånger satt mig i skiten. Förmodligen är det därför jag inte är så förtjust i att baka – för många pekpinnar – och vid bakning mer än i något annat matlagningssammanhang är vad jag ska säga essentiellt: läs igenom receptet först. Läs det både en och två gånger. Och läs igenom ingredienslistan, måttenheterna. Bara gör det. Det är tråkigt och känns inte speciellt levande eller kreativt, men det är inte lika tråkigt som att skrubba rent en kastrull fylld av bränt socker efter att ha slitit batteriet ur en hysterisk brandvarnare.

Nu till julgodiset! Detta är tekniskt sett inte ”riktig” fudge, men jag tänker ta mig friheten att kalla den det ändå. Basreceptet går att smaksätta med i princip vad som helst – blåbärspulver, torkad frukt eller bär, kokosflingor – men här är det rosépeppar som är showens stjärna. Det är en enastående krydda att ha i efterrätter och speciellt chokladiga sådana, inte bara för att det blir snyggt mot chokladens mörka bakgrund, utan för smaken. Rosépeppar är inte släkt med ”vanlig” peppar, utan är en alldeles egen art. Smaken är blommig och nästan lite citrusaktigt örtig, och även om det är en mild krydda så finns där en viss skärpa. Ett ytterligare plus: rosépepparn är lite prassligt krunchig, vilket är ett välkommet bryt i den här typen av sammetslena fudge-sammanhang.

Snabblagad fudge på kondenserad mjölk med rosépeppar

Du behöver:
350 gram mörk choklad, kakaohalten bör vara sjuttio procent eller högre.
1 burk söt kondenserad mjölk, de brukar ligga på runt 375 gram.
30 gram osaltat smör
Runt 150 gram nötter (jag använde valnöt, men mandel eller pistagenöt är inte heller dumt)
Flingsalt och rosépeppar

1. Dela chokladen i bitar. Ta fram en tjockbottnad kastrull och dumpa i samtliga ingredienser utom nötterna, flingsaltet och rosépepparn. Låt allt smälta samman på låg värme under omrörning.

2. Hacka nötterna och rör ner i chokladblandningen tillsammans med en rejäl nypa flingsalt. Använd en slickepott för att ösa över alltsammans i en folieform med mått runt 20 x 20 cm, forma så att det blir ett slätt lager.

3. Krossa ett par matskedar rosépeppar och strö över, tillsammans med ytterligare en liten skur flingsalt. Jag hade en påse ätbara torkade blomblad i skafferiet, så jag öste på lite av dem också.

4. Låt nu svalna i kylen. När fudgen är hård kan du ta av folieformen och skära den i bitar. Förvara i frysen eller kylen och ta fram en bit varje gång tröst och energi för att ta dig igenom resten av december behövs – eller packa ner i små påsar och ge bort till människor du tycker om.

Vad var det jag sa, lätt som en plätt. Jag vill också passa på att tacka för alla julgodistips jag fick i det här inlägget! Sharing is caring, och jag planerar att dela med mig ännu mer på julgodistemat innan den så kallade dopparedagen är här.

/Slaktarn

PS. Vill du ge dig på att laga mitt favoritjulgodis alla kategorier, citronkola med vit choklad, finns instruktionerna här.

Inlägget Julgodis #1: snabblagad fudge med rosépeppar dök först upp på Slaktarn.

För ett par veckor sedan klickade jag mig in på en bokförsäljningssajt med avsikten att utöka min evigt växande samling av matböcker en smula. Kokboken om Shake Shack var en uppenbar kandidat. Hamburgerhypen må stå en upp i halsen, men min fascination för den sortens kultförklarad snabbmat tycks vara oändlig – det vet den som läste den här gamla texten – och dessutom vill jag veta mer om grundaren Danny Mayer efter att ha hört honom i den här Sporkful-intervjun. För att hålla Shake Shack-boken sällskap under frakten klickade jag även hem uppföljaren till Home Cooking av Laurie Colwin, som lämpligt nog har titeln More Home Cooking.

Några dagar senare meddelades jag genom ett pling i telefonen att mina böcker fanns på närmaste utlämningsställe. Med paketet upphämtat och ett glas vin inom armlängds avstånd slog jag mig ner i soffan, redo att utforska fångsten. Den nästan självgoda tillfredställelse jag kände över att ha skapat så kvalitativa förutsättningar att ha en trevlig stund förbyttes dock snabbt i förvirring när jag insåg att jag fått någon annans paket. Istället för hamburgare och livsråd med tillhörande recept hade jag fått hem följande titlar: Bli vän med din PMS, Kaos i kvinnohjärnan, Att vägra ge upp (undertitel: ”att leva med återkommande depressioner”), Har du PMS eller?, och slutligen Supermatsköket – härlig mat som gör dig glad och sund. Det uppstod kaos i min kvinnohjärna. Var är mina böcker? Vad är det här? Är detta ett avsnitt av Seinfeld? Och så vidare.

Det var med bakgrund av denna besvikelse jag kom att handla tre nya andra matböcker följande dag. Vanligtvis brukar dessa inköp inte ske i kluster, utan mer jämnt utportionerat över tid enligt en idé om att ”unna sig” eller ”pigga upp vardagen”. Klustershoppingen till trots är jag dock mycket nöjd med både den första och den andra utvidgningen av matbokssamlingen – även om jag fortfarande inte fått den första, och heller fortfarande inte begripit hur jag blir av med PMS-böckerna. I min väntan på fördjupad visdom gällande Laurie Colwins liv och hemligheten bakom Shake Shacks burgare ämnar jag roa mig med att utforska mina nya titlar: Enkel god mat av Olle T Cellton, Ramen av Tove Nilsson, och Rå som sushi av Frida Ronge.

Tre böcker med helt olika profiler, samtliga utgivna på förlaget Natur och Kultur, som för övrigt kommer att finnas på plats med böcker och författare på den julmarknad som kommer att pågå på Söderhallarna i Stockholm mellan den 15-17 december. Ett bra tillfälle att följa mitt exempel vad gäller bokinköp, och dessutom med lite tur få dem signerade.

/Slaktarn

Inlägget Klustershopping av kokböcker dök först upp på Slaktarn.

Veckor kommer, veckor går. Lycklig den som intryck får.

Jag fick några, och de tänkte jag presentera nedan. Men de som inte rör mat på något vis utelämnar jag, vi kan ju inte sitta här hela natten.

1. The Muppet Christmas Carol

Det kan inte repeteras nog: snart är det jul. Det betyder bland annat att konsumtionen av filmer man annars inte skulle ta i med tång stiger. Huruvida The Muppet Christmas Carol (eller Mupparnas Julsaga som är den svenska titeln) är en av dem minns jag inte, det var alldeles för länge sedan jag såg den, men den är ändå på min radar. Jag fick nämligen tips av en vän att den innehåller alldeles otroliga matscener. Efter att ha tittat på några stillbilder ur filmen vaknade minnena till liv. middagsbord fyllda av maträtter – dallrande genomskinlig jello på silverfat, enorma ugnsrostade kalkoner i vackert gyllene färg, stilleben av frukt. Och så scenen med äpplena alldeles i början. ”I am here for the food”, säger råttan Rizzo. Är vi inte alla det?

2. Matlagning i Harlem

Appropå jul, idag fick jag en julklapp hembudad. Och bevisligen kommer en kokbok aldrig ensam, för det var ännu ett tillskott till samlingen! Den här gången i form av boken Red Rooster: Matlagning i Harlem av Marcus Samuelsson. Det är något av en tegelsten till kokbok, tung som attan och 384 sidor lång. På baksidan får jag veta att det ”inte bara är en samling recept, det är historien om en stadsdel, om musiken, konsten, människorna – och om den förbannat goda maten”.

Trots att Marcus Samuelsson är en av Sveriges mest välkända kockar utomlands har jag lyckats undgå att bekanta mig med vem han är på något nämnvärt vis, men här har jag uppenbarligen min chans. Boken är full av berättelser.

Den är också som utlovat full av recept. Alla sorter. Några svulstiga och exotiskt ohämmde: ljus och mörk mud pie med bourbonhallon till exempel, eller tant Maybels skinkbullar med chokladsås. Catfish med pekannötter. Eller het gumbo med komage och ris. Men där finns också det lite mer lättillgängliga, mer bekanta: ett recept på kycklingvingar och het sås, persika- och plommonpaj med vaniljsås, en version av cheviche med kokosmjölk och grapefrukt. Och så en take på den eviga favoriten hav + kål: krabba i salladskål.

Jag har lagt boken bredvid sängen. Har nämligen en känsla av att det är en sådan kokbok som fungerar utmärkt som kvällslektyr.

3. Champinjonen

De känns ofta lite oglamorösa, champinjonerna. Som en slags bruks-svamp. En man tar när man är för snål för portobellon, ett neutralare alternativ till shiitaken, och så vidare. Det är dumt, för champinjonen är fin alldeles som den är, speciellt skogschampinjonen. Just skogschampinjonen senaste tiden fått en liten revival i mitt liv, i form av en sallad där den skivas och läggs på ett stort fat, dressas med citronsaft, min bästa olivolja, grovmald svartpeppar och färsk körvel. Så enkelt att jag nästan skäms för att nämna det. Men bara nästan.

4. En annan Pelle Janzon

Rätten Pelle Janzon får du till genom att lägga tunt utbankad oxfilé på en bit toast, för att sedan toppa med löjrom och en äggula. Klassiskt och dekadent, gott som tusan. För en tid sedan hjälpte jag till att laga till sextiosju stycken exemplar av denna rätt, men i en lite annorlunda tappning: En minivariant med marinerad bresaola på toast i sällskap av rödlök, pepparrot och ett mindre berg löjrom, och där grädden på moset utgjordes av ett vaktelägg. Hur min monteringskollega lyckades hugga toppen av (och balansera!) sextiosju vaktelägg utan att ha sönder ett enda förblir ett mysterium, men maten talade sitt tydliga språk: god som tusan.

5. Vattenmelonen

Bild härifrån

I denna period där grönsakerna är knotigare och grövre än aldrig förr översköljs jag en dag av längtan efter vattenmelon. Jag drömmer om den, tänker på den i dagar. Frukten i sig, naturligtvis, men också vad ätandet av den är förenat med. Sommar, frihet. Och klibbiga underarmar, eftersom vattenmelon inte går att äta i bit utan att den givmilt delar med sig av sin saftighet varhelst den kommer åt. Triggern för min längtan, eller saknad om man så vill, var det här receptet där vår käre vän får dela tallrik med yoghurt, knapriga vallmofrön och friterad rosmarin. Underarmarna känns klibbiga bara av att tänka på det.

/Slaktarn

PS. Alla tidigare veckans samlade intryck finns hopbuntade här.

Inlägget Veckans samlade intryck #10 dök först upp på Slaktarn.

Under hösten testade McDonalds sin första veganska burgare på den finska marknaden. Mottagandet ska ha varit översvallande positivt, och den framgångsrika testperioden har resulterat i att menyn på samtliga Svenska och Finska McDonalds utökas permanent med nya burgaren McVegan från och med den 28 december.

McVegan har tagits fram tillsammans med svenska livsmedelsproducenten Anamma, och kommer att ha en biff gjord på sojaprotein toppad med äggfri majonnäs, sallad, lök, saltgurka och tomat. Enligt Anamma själva ”är samarbetet långsiktigt och ger stora möjligheter att utveckla fler nya rätter och smaker”, vilket antyder att det finns planer på att ta upp stafetten mot konkurrenten Max (som ju för tillfället är överlägset bäst när det gäller det vegetariska och veganska burgarsegmentet).

– Vi är fantastiskt stolta över att McDonald´s väljer att bygga sin nya burgare på vegoburgare från Anamma. Det ger fler möjligheten att upptäcka hur gott och enkelt det är att äta veganskt, samtidigt som vi tillsammans minskar klimatavtrycket på vår planet, säger Nina Sandström som är marknadschef på Anamma.

För den som inte kan hålla sig till årsskiftet har Business Insider Nordic har gjort ett smaktest som finns att läsa här. Där är de (spoiler!) mycket positiva. Några andra som är positiva är tidningen Vego, som skriver att den är helt fantastisk: ”Det är en mild kryddning som inte tar över, majonnäsen smakar precis som den ska, de karaktäristiska salta gurkorna (som vi älskar) ger en fin brytning och om du älskar/älskade McFeast så kommer du att älska den här”.

Så här ser ditt nya veganska happy meal ut! Foto av Oliver Pechter för Business Insider Nordic.

Själv har jag i princip slutat äta helt på McDonalds sedan något år tillbaka, mest på grund av att deras vegetariska sortiment varit så undermåligt. En McVegan har alltså absolut potential att locka mig tillbaka in i stekoset, för jag saknar det mer än jag vill erkänna. Nästa steg är förhoppningsvis att introducera en köttfri lite mindre burgare, en sån man kan slänga i sig kvickt och för en billig penning, motsvarande tillexempel cheeseburgaren. Den som lever får se.

Frågan är nu när Burger King ska vakna till liv ur sin undermåliga vego-dvala…

/Slaktarn

Inlägget Snart premiär för vegansk burgare på McDonalds dök först upp på Slaktarn.

Så var vi över på andra sidan, ännu en gång. Nytt år, nya möjligheter, ny mat som ska lagas och ätas.

Efter en kavalkad av julens nötter och chokladtryfflar, rödbetssallader och risgrynsgrötskålar, mellandagarnas vörtbrödmackor och vidare till nyårsaftonens djur i sås kände jag mig redo för något helt annat. Vad gör man då, när man är redo för något helt annat? Man vänder sig till den hög av nya kokböcker som slagit läger bredvid sängen. Jag behövde inte bläddra runt speciellt länge innan jag förstod att det var med nudlar det nya året skulle påbörjas, och efter att ha scannat Tove Nilssons bok Ramen från pärm till pärm tog jag mig ut i eftermiddagens bäckmörker för att samla in ingredienser.

Jag köpte kombualger, vakuumförpackade färska nudlar och bonitoflingor på mitt lokala asiatiska livs, en butik med ett extremt bra utbud av grönsaker men vars lokal av någon anledning jag aldrig velat veta mer om har en extremt otrevlig doft. Sedan vandrade jag runt på jakt efter protein till min buljong. Målbild var oxsvans, resultat blev kalvlägg.

Väl hemma och efter att ha startat buljongkoket (kombualger, kalvlägg, gul lök och bonito i vatten) öppnade jag åter boken. Buljongen var ett resultat av inspiration dragen från en klump olika recept, men jag var nu fast besluten att följa ett faktiskt recept – nämligen det på sojamarinerade ägg. Nästan all mat känns fulländad med ett ägg på toppen, och i ramennudlarnas fall adderar det sojamarinerade ägget en oslagbar känsla av att ha blivit väl omhändertagen, omhuldad. Ägget ska vara löskokt, sex minuter i kokande vatten räcker, och sedan läggas i en marinad över natten. När jag gjort den här typen av ägg tidigare (då med gochujangmarinad) har jag ibland blivit girig, tagit upp dem efter ett par timmar, och det går bra det med. Men låter man de ligga längre, i åtminstone tio timmar, blir konsistensen bättre.

För att få till sex sojamarinerade ägg gör du, enligt Tove Nilssons recept, såhär:

1. Koka sex ägg i sex minuter. Ta upp och lägg i kallt vatten.
2. Blanda en marinad av 1 deciliter ljus soja, 0,5 deciliter mirin, och 1 deciliter vatten. Addera några skivor ingefära. Koka upp i en kastrull och låt sjuda i runt fem minuter.
3. Skala äggen och lägg i den avsvalnade marinaden. (När det gäller marinader brukar jag generellt föredra att göra det i ziplockpåsar eller dito, då täcks alltsammans på ett ypperligt sätt, och inläggningen av dessa ägg var inget undantag från den regeln.)
4. Förvara i kylen minst tio timmar, upp till ett dygn.

Resten av måltiden då? Den syns ovan. Kalvläggen som användes i buljongen delades i bitar som jag sedan fräste i en skållhet panna med lite av den överblivna marinaden för äggen plus lite extra socker. Några shiitakesvampar blev av med sina stammar och kokades tillsammans med ljus soja och sichuanpeppar. Ett knippe pak choi delades i bitar, frästes hastigt och aggressivt tillsammans med vitlök och lite flingsalt. En skur salladslök nästlade sig in i mixen vid något tillfälle. Nudlarna fick ett snabbt uppkok, kyldes ned, och så hamnade allt i en sagolikt tjusig hög innan den dränktes i en flodvåg av buljongen, som silats av och fått en smaksättning av salt.

Förra året var gott, verkligen gott. Och varje år verkar bara bli godare, i takt med att jag lär mig mer om mat och ungdomens fattigdom så sakteliga rinner av mig. Kommande 362 dagar ska nog inte bli sämre. Från mig till er, med truten full av nudlar: ett riktigt gott 2018!

/Slaktarn

Inlägget 2018 börjar med ramennudlar dök först upp på Slaktarn.

Att observera och ta del av mattrenders kommande och gående är för det mesta bara kul. Bland rätter och matrelaterade fenomen som når plötslig popularitet finns historier om samtiden och om vad som är högstatus, de blir en slags markör för var vi är och var vi är på väg. I bästa fall, alltså. Mattrender kan också vara fruktansvärt irriterande, fullkomligt idiotiska och tecken på mänsklighetens förfall och fåfänga. 2017 har bjudit på en hel del godbitar av det slaget, somliga överlevare från tidigare år som seglivat klängt sig kvar, andra med födelsedatum max ett år bakåt i tiden. Här är fem matrelaterade fenomen som jag hoppas kommer att dö en plågsam död innan 2018 är slut.

1. Burkar som dricksglas (ofta med papperssugrör)
NU RÄCKER DET.

2. Att använda allt som tallrik utom just en tallrik

Middagen serverad i en spade, nej tack

Det här restaurangfenomenet borde kanske kallas 1b istället för 2, men det är faktiskt ett såpass utbrett problem att det förtjänar en egen punkt. Mat på ett fat är nämligen i många fall för mycket begärt nu för tiden. Är det inte plankstek jag beställt vill jag faktiskt inte behöva äta från en skärbräda, och de där små stålkorgarna som används i fritösen får gärna stanna kvar i köket. För fler referenspunkter rekommenderar jag den Reddit-tråden We want plates. (Jag vill dock tillägga att det finns ett undantag till den här regeln, och det är att servera mat ur snäckskal. Det är inte bara bra, utan något som bör uppmuntras! Äta ur snäckskal är livet!)

3. Elektroniska beställningssystem
Servitörn, det ligger en iPad i min mat! Eller vänta, det finns ingen servitör. Och när kommer egentligen maten? Min erfarenhet är att elektroniska beställningssystem fungerar ganska bra på snabbmatsrestauranger, men bör bannas vid sittande middagar. Den mänskliga faktorn, inte så dum ändå.

4. Zoodles som pasta
Det finns ingen anledning att ”gömma” grönsakerna för mig. Jag är vuxen. Jag kan hantera en zucchini och mer därtill.

5. Efterrätternas kyrkogård
Jag tittar på er, pannacotta och chokladfondant. Ingen kan förneka att ni är goda, men ni har klängt er fast på samtliga av landets restaurangmenyer alldeles för länge. Vik hädan och lämna plats åt framtidens desserter!

Och så några bubblare:

• Regnbågs/unicorn-allt. För att varje gång du äter en unicorn donut så dör en enhörning.
• Servitörer som demonstrativt lägger tygservetten i knät på en om man råkat missa att göra det själv.
• Restaurangkedjor vars tagline är att de serverar lokalproducerat, men så har de bara risbaserade rätter med misomarinerad tonfisk toppad med furikake och yuzudressing på menyn.
• Att ingen innehållsförteckning krävs för vin i EU. Vad är det för trams egentligen? Vi har ju innehållsförteckningar för allt annat. Typiskt vin att komma undan.
• Den här känns kanske väl given, men… smoothieskålen. Tack och hej, smoothiepastej.
• Att det fortfarande inte finns något vettigt vegetariskt matlagningsprogram på TV. Men ingen kanske vågar ta sig an det efter Vegorätt-gate förra året.
• Avokado. Där. Jag sa det.
• Leif Mannerström. Mer ingående motivering än det här är överflödig.

Tack för trogen tjänst, avokado istället för hamburgerbröd. You are no longer needed.

Nu är det er tur. Vilka mattrender och matrelaterade fenomen vill ni se begravda under året som komma skall? Håll nu inte tillbaka, det här är en fredad klagozon.

/Slaktarn

Inlägget Fem mattrender jag hoppas dör en plågsam död 2018 dök först upp på Slaktarn.

Då och då när inspirationen tryter plockar jag fram boken Persiana ur bokhyllan. Jag fick den i julklapp förra julen, och det har kommit att bli en av mina favoritkokböcker att laga mat från. Den är skriven av iranskfödda kocken Sabrina Ghayours, och består av hundra recept (och lika många bilder) från mellanöstern som alla utvecklats och uppdaterats utan att för den sakens skull förlora tyngd eller framstå som tillgjort moderniserade. Persiana är en av de där sällsynta kokböckerna som känns avancerad utan att vara komplicerad. Recepten är enkla att följa, kreativa men tydliga. Eller som recensionen i The Guardian uttryckte saken: ”Persiana motbevisar alla fördomar om att den här sortens matlagning är svår och tidskrävande. Perfekt för nybörjarna, de jäktade och till och med de erfarna kockarna”. Boom.

Nog med lovord om själva boken, köp den och fortsätt hyllningskören själv vetja. Jag vill istället rikta blicken mot ett av de recept som jag kommit att laga mer än något annat, nämligen en lammgryta med aprikoser som jag äter tillsammans med yoghurtröra kallad mast o khiar, en slags persisk tzatziki som även den finns representerad i boken, och ett berg av couscous som blandats med mängder av persilja, olivolja och citron.

Jag lagar ofta grytan på högrev av nöt istället för lamm, men det har hänt att det blandas hälften/hälften, eller att alltsammans byts ut mot kalv- eller lammlägg. Man tager helt enkelt vad man haver, så länge man tager det absolut dyraste av ovannämnda köttstycken man har råd med. Kött ska inte snålas in på. De torkade aprikoserna är kronan på verket, och de läggs till en knapp timme innan grytan är klar att ätas. På den tiden hinner de kokas tillbaka till sina solmoget knubbiga tidigare jag.

Lammgryta med aprikoser ur boken Persiana, 6 personer

Ingredienslista
vegetabiliskt olja
2 stora gula lökar, grovhackade
600-800 gram benfri lammkarré eller urbenad stek (eller högrev av nöt, som jag brukar ta. använder du lammlägg tar du en per ätande person)
2 rågade teskedar mald spiskummin
1 rågad tesked kanel
1 rågad tesked gurkmeja
havssalt
2 rejäla matskedar flytande honung
250 gram torkade aprikoser

1. Värm en tjockbottnad gryta till medelvärme, täck botten med olja. Fräs löken tills den precis börjar bli brynt. Höj temperaturen och tillsätt köttet i bitar, se till så att alla bitar får färg (lite i taget om det blir trångt, köttet ska brynas, inte koka i sina egna vätskor).

2. Ner på medeltemperatur igen, och häll i de torkade kryddorna och ett par rejäla nypor salt, rör om så att allt kött blir jämnt kryddat. Häll i honungen, rör om igen. Häll sedan på kokande vatten så att det precis täcker ingredienserna. Sänk värmen till låg och sjud under lock i en och en halv timme. Rör om ganska ofta så att ingenting kokar fast.

3. Tillsätt aprikoserna, rör om ordentligt, och sjud i minst 45 minuter till.

Som brukligt är med långkok av det här slaget är den här grytan ännu godare dagen efter, och lämpar sig således extra bra om man ska bjuda en stor hög människor på middag. Då man istället för att stå och svettas över en fritös eller liknande ta en drink i badet fram till att de hungriga massorna anländer. Väl på plats i sin skål är det inte dumt att överösa anrättningen med hackade pistagenötter eller rostade mandelflagor. För att det adderar lite go texturvariation, för att det är gott, och för att det ser gott ut.

Maast o khiar (aka persisk tzatziki med mynta och sultanarussin) ur Persiana

Maast o khiar går att göra på mängder av olika vis. Men gemensamt för dem alla är att resultatet är svalkande, innehåller grovriven gurka, och att de är MVG+snyggt garnerade med torkade ätliga rosenblad och annat pynt. I Persiana-versionen lagas röran på torkad mynta och sultanarussin och toppas med hackad valnöt, men under mina egna utsvävningar har jag lagat den med både färsk dill, finhackade torkade fikon och valnötter nedrörda i blandningen.

1. Riv en stor gurka grovt. Krama ur överflödigt vatten och lägg i en skål. Tillsätt två teskedar torkad mynta och en rejäl näve gula sultanarussin, rör sedan ner fem deciliter grekisk yoghurt och blanda väl. Smaka av med salt och peppar. Täck med plast och förvara i kylen tills det är dags att äta.

2. Vid servering, lägg upp i en skål och droppa över ordentligt med olivolja, och så strör du över finhackad färsk mynta och torkade rosenblad plus en skur hackade valnötter.

Bra knep för couscous har jag babblat igenom ordentligt i det här gamla inlägget, men det för egen del mest värdefulla av de tipsen är det att försiktigt rosta kornen innan man tillsätter vätskan. Det tar fram den lite nötiga kvalitén i dem på ett enastående sätt. Skriv upp det på din att göra lista och ba gör det, tycker jag.

Någon annan som är Persianafrälst? Vilka recept lagar ni om och om igen?

/Slaktarn

Inlägget Persisk lammgryta med aprikoser dök först upp på Slaktarn.

Skivad, mosad, formad till en ros. På rågbröd, på rostbröd, på knäcke. Att lägga avokado på en bit bröd är ingen innovation, men ser man till hur populär avokadomackan blivit senaste två åren skulle man kunna tro det. Den tycks vara överallt, upptrissad i pris och fotograferad till leda.

Kanske började avokadons statusresa när ryktet om ”det goda fettet” började cirkulera på stan. Jag dricker en shot olivolja varje morgon till frukost berättar någon i en morgonsoffa. Har ni hört att avokado är som mjukgörande lotion FAST FRÅN INSIDAN? säger en annan. Det goda fettet och råvarorna som härbärgerar det – nötterna, olivoljan, laxen, avokadon – gör inte bara gott för din kropp, de gör dig också till en godare människa. Att konsumera det goda fettet signalerar att du bryr dig, att du har koll, att du är med. Till skillnad från det dåliga fettet, frityrflottet och palmoljan, som leder dig rakt ner i en grav där du inte kommer att saknas av någon. Möjligen ligger del av nyckeln till avokadomackans popularitet även i att den gör sig bra på bild: antalet frukostbilder med avokadomackor på sociala medier ökade med nästan femtio procent 2017 jämfört med året innan, sett till ökning endast toppad av så kallade ”overnight oats”.

När en maträtt blir samtidsmarkör på det här viset, så som avokadomackan blivit, är det kul att se den ryckt ur sitt sammanhang. Berövad på sin status och återigen förvandlad till sina beståndsdelar. En macka. Med avokado. Just detta inträffade när jag nyligen bläddrade i  nyutgåvan av Les diners de Gala, kokboken Salvador Dalí skrev tillsammans med sin hustru Gala år 1973. Bland de sista sidorna i finns nämligen ett recept med rubriken ”Avocado Toast”. Den avokadomackan har ingen hälsoundertext och är ingen uppvisning i medvetenhet. Möjligen stoltserar den med en viss glamour, så som avokadon gjorde boken skrevs: ett lyxigt inslag, ofta i sällskap av räkor eller som en piffig förrätt.

Där, på eget uppslag mittemellan ett recept på Anchovies à la Christmas och ett där skinka trycks ner i urkärnade äpplen som sedan lindas i bacon, finner vi dåtidens avokadomacka. Eller åtminstone den som serverades som hors d’oeuvre hos paret Dalí. Gemensamt med den variant vi äter ihjäl oss på idag är att avokadon mosas och breds på rågbröd. Inte riktigt lika igenkännbart är att ingredienslistan kräver både lammhjärna och tequila.

För den som blir sugen på att laga paret Dalís avokadomacka – här kommer måttangivelserna:

3 avocado pears
1 lamb brains
9 oz minced almonds
12 slices of rye bread
3 tablespoons of tequila (Mexican liquor)

Jag har varken tillagat eller ätit hjärna, men hur märklig den här mackan än låter blir det kanske den som tillsist får det att ske. Hinner någon annan före att testa receptet vill jag ha en ingående rapport och helst av allt en inbjudan till middagen där den ämnas serveras.

/Slaktarn

Inlägget Salvador Dalís avokadomacka dök först upp på Slaktarn.

Nyårslöfte. För somliga rymmer ordet förväntan och hopp, medan andra redan innan det nya året kommit igång känner tyngden av 365-dagars potentiellt misslyckande. Med en halvtimme kvar på året och ett champagnerus bubblande i kroppen är det lätt att häva ur sig saker som: det här året blir mitt karriär-år! Eller i mitt fall: 2018 ska jag bli The Body! När folk ska ha middag och pratar om vilka de ska bjuda kommer de säga ”ska vi kolla om The Body vill komma?”. Nu, halvvägs in i det nya årets första månad, är jag inte längre säker på att jag vill ägna året åt att bli The Body. Jag vill hellre göra andra saker, som att läsa mer, kanske äntligen börja på improvisationsteater som jag tänkt så länge. Och så vill jag äta mer olika saker. Tre ambitioner som alla har gemensamt att de är världsvidgande, lustfyllda och roliga grejer. Om man tillhör kategorin som associerar begreppet nyårslöfte med något ångestfyllt är det en bra väg framåt.

Många avger nyårslöften som rör mat. De handlar nästan alltid om att äta bättre, och då menar jag ur ett hälso- eller (i brist på bättre ord) moralperspektiv. Äta mindre socker, äta mer ekologiskt, dricka mindre alkohol, äta mindre hämtmat. Lokalt och klimatsmart och inte så jäkla fettbildande. Alla har vi olika skäl till att förändra hur vi äter, men poängen är att dessa löften sällan är just lustfyllda. De är faktiskt mest kravfyllda. Och i viss mån skuldtyngda. Allt detta innan året ens har börjat.

Min tanke om att ”äta mer olika saker” är lite för diffus för att fungera som nyårslöfte. Men när jag satte mig ner och funderade på vad  jag egentligen menar med det uppenbarade sig fyra punkter:

1. Bättre restauranger, inplanerat. Oftast när jag äter ute är det resultat av ett spontant infall en fredagkväll, då chansen att det finns bord på någon av de för stunden mest intressanta restaurangerna är lika med noll. Istället ska jag den första dagen varje månad boka bord. Så kan jag fram till datumet då restaurangbesöket infaller gå runt och känna mig förväntansfull och självgod.

2. Koka buljonger. Varje gång jag gör det känner jag en enorm tillfredsställelse, och fy fan vad gott det blir. Jag har tidigare levt i villfarelsen att detta endast är något som världsfrånvända supermänniskor ägnar sig åt, men det är fel. Alla kan göra det! Du, och framförallt jag, också. Alltså: det ska kokas mer buljong, och det som inte käkas upp direkt ska förvaras i frysen som således förvandlas till skattkista.

3. Jag ska äta mer goda bakverk. (Underförstått i detta löfte till mig själv är att samtidigt äta färre skitbakverk, främst för att man tydligen kan få för mycket av någonting gott, och att pengarna som ska finansiera de fantastiska bakverken måste tas någonstans ifrån.) Jag tänker börja med semlor, då de redan börjat visa sina underbara trynen ute på stan.

4. Det är på tiden att jag lär mig baka rullrån. Något jag har jag en speciell lärare i åtanke för, som också råkar vara en äldre släkting.

Vad har ni för löften som går i den matälskande andan? Kanske är det att utforska insektsätande, starta en podcast om ätbara mossor och lavar, laga mer inälvsmat eller utforska bakismatens spännande värld på djupet? Möjligheterna är oändliga. Låt oss ta tillvara väl utvalda delar.

Gott nytt,
/Slaktarn (aka The Body)

Inlägget Nyårslöften 2018 dök först upp på Slaktarn.

I slutet av september stod det klart att Jolt Cola skulle göra comeback på den svenska marknaden, efter att ha lyst med sin frånvaro i några år. Det är familjeföretaget Gray’s American Stores som axlat ansvaret för att återinföra den kultförklarade drycken, vars inte så tidsenliga slogan lyder all the sugar, twice the caffeine.

”På många stora sajter för spel och IT-folk blev det glada tillrop när jag gick ut med information om Jolts återkomst, särskilt bland kodareliten och de som deltar på bland annat Dreamhack” sa Emily Gray, PR-ansvarig på Gray’s American Stores, i samband med tillkännagivandet.

I november dök det första lasset Jolt Cola upp i handeln. Enligt ett pressmeddelande var trycket på butiker och webhandeln enormt – så pass att kunderna åkte efter PostNords bilar fyllda med Jolt för att få tag på de första burkarna. En webbsida kraschade tio minuter efter att Jolt fanns i lager, och en butikskedja fick lägga ny beställning på en hel container efter ett par dagars försäljning.

På Gray’s var man dock inte överraskade över det varma mottagandet. ”Vi har aldrig sett en sådan aktivitet på sociala medier för någon av våra produkter förut. Joltfansen var igång dygnet runt, när de väl fått sina efterlängtade burkar postades en ändlös ström av bilder och härliga kommentarer” berättar Emily Gray.

Jolt Cola föddes 1985 i USA, och var då tänkt att attrahera studenter och unga arbetsmyror i behov av en extra energiboost. I Sverige har drycken dock sedan den lanserades här 1995 varit starkt förknippad med datornörderi av olika slag, då det varit go to-drycken vid LAN-träffar (cirka trettio procent av all Jolt Cola på den svenska marknaden såldes på Dreamhack under ett fåtal dagar om året). Drycken blev snabbt populär och försäljningen ökade hela tiden, men för några år sedan ändrades ägarstrukturen och exporten till Norden blev lidande. Nu är alltså drycken tillbaka, och det med sin ursprungliga burkdesign och orginalrecept.

/Slaktarn

Inlägget Fansen eld och lågor över återlanseringen av Jolt Cola dök först upp på Slaktarn.

Dags för min matrelaterade stream of conciousness, ett format även kallat veckans samlade intryck. Man skulle kunna säga att det är vinjetten för dig som föredrar plockmat framför trerätterssittning. Denna gång behandlas bland annat MSG-bryderier, provsmakning av McVegan och ett nya snabbmatskoncept signerat Sayan Isaksson. Här kommer godbitarna:

1. Laga mat med MSG

Natriumglutamat, eller MSG (monosodium glutamate) som det ibland benämns, anses av många vara en riktig fulprodukt. Något som används i sopiga produkter för att distrahera från deras brister. MSG är rent ut av farligt, menar vissa. De flesta studier svarar nej gällande det senare, och i främst asiatiska matkulturer är MSG en smakpelare som man tryggt lutar sig mot. Jag har aldrig lagat mat med natriumglutamat, men efter att ha läst på både här och där beslutade jag inhandla en påse av denna kontroversiella kärnvapenbomb till smakförstärkare. Kommande veckor blir testperiod (framförallt är jag väldigt intresserad av vad MSG kan göra med min älskade bloody mary), och sedan följer skriven rapport i detta forum.

2. Finska rågbröd

Glädjen var stor när jag tidigare i veckan upptäckte att dessa finska rågbröd av märket Sinuhe var tillbaka i sortimentet hos min lokala mataffär. De ser inte så spännande ut, men smaken är fantastisk. Dessutom besitter de för min del den magiska kvalitén i något som är starkt förenat med barndom, då min mor var ett hängivet fan.

3. McDonalds nya veganska burgare

Efter höstens testperiod av McVegan i Finska Tampere beslutade McDonalds göra burgaren till fast menyinslag på samtliga restauranger i Finland och Sverige med start 29 december 2017. Det var en smärre evighet sedan jag åt något annat än pommes  på donken, men nyfikenheten på den nya veganska burgaren har drivit mig in i snabbmatsrestaurangens lokaler inte mindre än två gånger senaste veckorna! Burgaren är ganska basic, klassiska inslag utan överraskningar, och med en sojabaserad biff som tagits fram tillsammans med svenska livsmedelsföretaget Anamma. Biffen funkar bra, den är tuggig och matig, och alltsammans har den välbekant kvalmiga McDonaldssmaken som många så tycks ha sörjt förlusten av då de sagt hejdå till köttätandets värld. En bra start, skulle jag vilja påstå. Men jag hoppas att de utvecklar konceptet ytterligare, slänger på lite chipotlemajonnäs och jobbar lite mer med umamihalterna, tillexempel.

4. Och så är semlorna här!

…Och enligt Liselottes hembageri vid Odenplan i Stockholm är de bättre än botox. I vilket avseende är oklart, men de är klart godare. Om jag inte är helt ute och cyklar.

5. Köttfärs i mindre förpackning

Och så en nyhet för alla kött(färs)ätare. Järvsöbaserade företaget Hälsingestintan jobbar enligt ett koncept om ”kött av hög kvalitet med svenskt ursprung”, där god djuromsorg och transparens är i fokus. Nog om själva företaget, det jag vill belysa är att de börjat förpacka sin köttfärsprodukt i mindre förpackningar om 250 gram (brukligt är att köttfärs säljs i förpackningar om 400-500 gram). En strålande idé tycker jag, speciellt som den mindre förpackningen inte innebär något prispåslag så som ofta är fallet. Är man inte så många i hushållet eller helt enkelt vill ha ett incitament att använda mindre kött i sin matlagning, är det en enkel sak att välja denna mindre förpackning snarare än den med dubbel mängd. Naturligtvis kan man frysa in överflödet i större förpackningar, men i åtminstone mitt fall är bortplockande av detta extramoment en typisk faktor som i längden leder till att jag använder mindre kött i matlagningen. Och, i tillexempel fallet köttfärssås, fyller ut med annat såsom linser och grönsaker.

6. Insektsätarscenen i Lejonkungen

Jag såg nyligen om den här scenen i Disneyfilmen Lejonkungen, där Timon och Pumba utbildar Simba i konsten att äta insekter. Och jag påmindes om hur vansinnigt smarrigt jag tyckte att det såg ut som barn! Speciellt skalbaggarna upplevde jag som särskilt aptitliga, med sina juvelfärgade kroppar och krasande ljud. Att se klippet igen fick mig att inse att det sannerligen är i den övre skalan av filmhistoriens alla matscener.

7. Sayan Isakssons nya snabbmatskoncept

Magnus Nilssons korvmoj har varit ett saknat inslag i stockholmsgallerian Ringens foodcourt Teatern sedan den stängde. Sedan åttonde december har dock en annan michelinstjärnebelönad kock tagit över utrymmet, nämligen Sayan Isaksson med konceptet NU. ”Vi tolkar och utmanar välkända snabbmatsikoner som falafel, tacos, floders och bowla. Det vi lagar ska vara en treat både för dina smaklökar och din hälsa. Vi tror på ren njutning” sade Sayan till tidningen White Guide inför öppningen. De lyckosamma omständigheterna att jag befann mig i området och att det råkade vara lunchtid ledde till att jag äntligen fick anledning att ta mig en närmare titt. Enligt rekommendation från den glada individen bakom kassan beställde jag en donburi med spettgrillad kyckling, där basen var en blandning av ris och gryn och där helheten var en sprakande kavalkad av svingoda grejer så som starksaltat gurka, krämigt ägg, sötsyrliga tofu, svart vitlök och något typ av kåltrassel. Andra grejer på menyn var japanfalafel, koreatacos, falska nudlar av grönsaker med mirinlax eller tofu, bulgogi-sliders med oxbringa eller tofu och en take på Ceasarsallad.

Det var allt för denna gång! Skål på er, tack och hej!
/Slaktarn

Inlägget Veckans samlade intryck #11 dök först upp på Slaktarn.